caminando por la vida

Ikväll har jag varit på gråtbio... Det var nästan så att jag kände mig som 14 igen och låg hemma i sängen i mitt flickrum och läste boken "jag saknar dig, jag saknar dig" - jag måste faktiskt godkänna filmen trots att jag var lite skeptisk innan. Men är det inte så med alla böcker som man verkligen tyckt om och verkligen blivit berörd av; man är lite tveksam till om dom ska lyckas göra en film som håller måttet.

Men jag kände igen väldigt mycket även om dom givetvis tvingat klippa bort många delar. Jag har läst boken minst 15 gånger och numer gråter jag från första sidan eftersom jag ju vet vad som kommer hända - och hur sorgligt det kommer att bli. Så idag i biosalongen var jag nog en av de som började snörvla först och när filmen var klar så ville jag mest bara bädda ner mig där i stolen och böla vidare.

Men  - nu hade jag ju två härliga vänner med mig som tyckte att vi skulle äta nybakad äppelpaj med vaniljglass hemma hos en av dem, och det kan man ju inte tacka nej till!

Sammanfattningsvis; se "Jag saknar dig" - visst kan den kännas lite som en ungdomsfilm, men vad gör det när den ändå berör så djupt?