caminando por la vida

Det finns få saker som kan få min puls att gå upp så fort, mitt hjärta att klappa, mina tårar att rinna och min hud att knottra sig så som att kolla på längdåkning på tv. Jag inser själv nu när jag skriver det att det låter lite töntigt och nördigt kanske, men det ligger mycket känslor i den sporten för mig.
Jag tror att när man varit aktiv själv så förstår man hur fruktansvärt mcyket slit det ligger bakom de där prestationerna, hur enormt många timmar av brutal självplågan för att nå de där framgångarna.
Det är det som gör det så stort, att glädjas med de här svenska hjältarna när de lyckas och att lida med dem när de misslyckas.
Personligen tycker jag att det är enormt roligt att intresset för skidåkning växer runtomkring i stugorna i Sverige och att de riktigt duktiga skidåkarna får så mycket uppmärksamhet är alldeles perfekt för sporten.
Så min dag är förstås fulländad när damerna tar silver och herrarna guld i stafetten i Gällivare idag; jag sitter och skriker och hoppar i soffan här hemma och försöker med bara tanken att hjälpa dem fram på upploppet... :)

Ja, nu har jag öppnat upp mig om min kärlek till längdåkning; har ni någon "överdriven" kärlek till någon sport?